Det gör så ont..

Idag pratade Jesper om Hampus.

Han pratar om honom som om han "känner" honom, att de träffas varje dag o leker.

Han har aldrig träffat sin storebror, men han säger att han älskar honom, att han vill leka med honom...

Att han och Wiliam bor på en stjärna, den starkaste stjärnan brevid månen...

Och det tror jag också...

Varje gång man är ute på kvällen/natten o ser den där stjärnan lysa...

Vilket händer ganska ofta då jag har svårt och sova och mina fina Nellie (hunden)
bor i sitt egna lilla hus, så gå jag ut till henne o myser...

det känns som om stjärnan tittar på en...

man blir lixom varm.

Man känner en närvaro.

Våra älskade små pojkar...

Tänk om de vore här hos oss.

Tänk om jag suttit och hjälpt Hampus med Matteläxan just nu....

Nä okej....kanske inte matte, det är Ales avdelning. :P

Men svenskan kanske...

Hampus hade varit så stor, herregud, han skulle blivit 7år iår.

Jag kan bara inte förstå...Jag bara kan inte acceptera.

HUR kan man acceptera att sina barn ligger begravda någonstans.

Någonstans i marken, i denna kyla?

Kan man någonsin acceptera detta?

Jag har inte kunnat göra det än...det har gått 6½år sen Hampus dog.

2½år sen William dog.

Jag...eller VI har kunnat gå vidare....

men bättre än så kommer det aldrig att bli.

Vi kommer ALDRIG att komma över detta, och rädslan att förlora något av barnen vi har hos oss..

Våra fina älskade underbara Jesper, Wilma och Hugo.

Vad skulle jag göra om det hände dom något?

Nä, jag vet, man ska inte tänka så...

men det är inte så lätt..

När jesper blir akut dålig i sin Astma, det ända jag tänker på...

"Låt han inte dö...låt han inte dö"

Eller när Hugo var så där sjuk....herregud...han HÖLL på att dö...

Han hade en syresättning på 50 som bara sjönk...pga jävla lungiflammation.

Men han är här.

Gladaste ungen i hela världen.

Wilma har aldrig varit sjuk....tackolov.

Men hon har gjort sig illa...usch när hon ramla och skar upp hela läppen på en blomkruka som gick sönder i stora skärvor.

Hennes överläpp var delad i 2 delar...

FY FAAN va det blödde...då var jag rädd...usch...

Ja...

när man skaffar barn, ingår man ett avtal..

Ett avtal om att alltid vara där hos sina barn.

Oron och allt vad det innebär..

ÄLSKAR ER ALLA FEM!

Ni får min värld att gå runt, ni är det bästa i mitt liv.

Ni är mitt liv.

Och tack vare min älskade, min första och ända kärlek.

Alexander...

Så finns ni här.

Jag har världens finaste familj,

Jah älskar er så högt...ni är mitt allt....

<3 Så mycket tankar du har och jag förstår att det gör ont och inte kan jag lindra din saknad men....du har en underbar familj, så goa barn, en snäll gubbe, en hund, du bor bra på landet, du gör superfina tårtor, du ger glädje runt omkring dig, du är en fin vän, du ställer upp och du ger å ger och jag hoppas i din saknad efter Hampus och Wiliam att du påminner dig själv om de positiva bitarna, att de gör det lite lättare i din sorg. Stor Kram från svägerskan