Kommentarer:
Jag berörs varje gång jag läser dina inlägg och tänker på dom tre små varje gång jag tänder ljusen i hallarna på hallväggen. Min förstfödde son lever i all
(Forts) lever i alla fall men vill inte veta av mig pratar inte med mig och allt för att jag va tvungen att ta bort hunden han älskade så. Jag får aldrig krama honom kan aldrig önska god jul, gott nytt år osv. Det gör ont i bröstet varje gång jag tänker på honom och vet att någonstans finns han. Det finns dom som sagt till mig att strunta i han, han kommer nog en vacker dag, bry dig inte om honom låt han vara osv. Hur ska jag kunna göra det? Han är ju min son liksom Hampus,William och Oliver är dina söner? Tiden läker alla sår sägs det men tiden kan aldrig läka såret av ett förlorat barn så är det bara. Och jag tror att varje motgång vi får i livet ska inte sänka oss utan göra oss starkare att gå vidare och att allt har en mening men ibland måste vi tillåta oss att falla, tänka, gråta över vårat öde för att just bli starkare. Jag beundrar dig Eva i precis allt du gör och tycker du är fantastisk i allt du tar dig för och fortsätt du att lev för alla dina barn både i jord och ovan jord och sköt i vad folk säger dom förstår inte
skriven
Åh berörs såå av det du skriver. Förstår precis hur du känner och jag håller alla tummar för att er "hoppsan" stannar kvar. Det måste h*n göra! Har själv förlorat 2 barn (vi har tidigare haft mailkontakt) och är nu gravid igen i v 20. Oron är fruktansvärt! Ständigt spänd och uppmärksam på rörelser, avvikelser etc. Stor kram och Lycka till:-) /Annelie