Mammabohman

Här är våran historia, vårat liv, våran verklighet...

Våran stora familj ❤️

Året var 2005, vi skulle bli föräldrar.

Lyckan var total fastän jag bara var 19år när plusset kom på Stickan.

Vi var så redo!

Magen växte, små sparkar som höll mig vaken på nätterna.

Vi åkte till Ikea och köpte skötbord, spjälsäng o ja ni vet, allt de där man hade tittat ut...

Hemnes serien var de, lite dyrare men de var det värt! Såå fint!

Vi bodde i en liten lägenhet jag och min Alexander.

Vi möblerade om för att bebisens saker skulle få plats.

Det blev så fint, från en lägenhet till ett hem.

Sen kom dagen, dagen som inte får komma...

Jag fick fruktansvärd huvudvärk, vi åkte in o kollade bebisen...

Barnmorskan kollade länge o sa sen att hon skulle hämta en läkare...

"Varför? Hjärtat slår juh...."

Läkaren kommer, hon kollar länge länge...

Den minuten kändes som en evighet.

Läkaren säger tillslut...

"Vi hittar ingen urinblåsa på bebisen..."

Va? Vad betyder de? Vaddå ingen urinblåsa?

"Vid ett sådan tecken så brukar de vara något fel på njurarna...

Vi vill skicka er till en njurspecialist i Uppsala"

Sagt o gjort, vi fick sätta oss i bilen, åka alla dessa milen direkt efter detta besked...

Något är fel på vårat älskade barn...

Men vad?

Vi kommer upp till Uppsala o får träffa flera olika specialistläkare som förklarar för oss att bebisen har ett väldigt allvarligt njurfel...

Han kommer aldrig överleva detta, "det är en pojke föresten om ni ville veta"

(OM VI INTE VILLE DÅ?!)

Detta kan även vara en stor fara för ditt liv Eva...

Det ända som kan göras i detta skede är att invänta att graviditeten avslutas av sig självt...

Eller att ni avbryter.

Dessa "missbildningar" ser man hos syskon Som får barn tillsammans...

"WHAT?! Menar ni på allvar att ni nu påstår att jag o Alexander är syskon"

Jag blev rasande..

Läkaren försökte släta ut det....

"Händer även kusiner, men helt klart i släkt"

VI ÄR INTE SLÄKT!

"Ni bor i små byar båda två, de är lätt hänt"

Jag har aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv...

Först få besked att vårat älskade barn kommer att dö...

Sen att jag o min stora kärlek är syskon.

Jag mådde så illa, jag grät, jag kräktes...

Många prover togs, o de stod fast vid vad de sagt...

Vi fick avsluta graviditeten.

Fick en tablett jag skulle svälja för avstanna graviditeten o sen skulle förlossningen sättas igång...

Mitt livs svåraste beslut..

Förlossningen var hemsk, epiduralen sattes fel, halva kroppen blev som förlamad.

All psykisk smärta som rusa genom kroppen...

Tillsist så kommer en pojke, en fantastisk fin liten pojke, Hampus.

Vårt första barn, vår kärlek o stolthet.

O han andades....HAN ANDADES.

Han skulle inte andas, han skulle vara död...

Varför andas han.

Barnmorskorna i rummet blev helt stela, de fanns inga resurser för detta på detta sjukhus.

Han skulle vara död...

Hampus dog sedan 15min senare i våran famn...

Han slutade andas, så liten så perfekt...

O så fruktansvärt fel.

Några veckor senare begravdes Hampus och vi fick svar på obduktionen...

"En bra nyhet o en mindre bra nyhet"

....jag visste juh redan tyckte jag så kör på sa jag...

"Den bra nyheten är att det var inget allvarligt fel på Hampus...

Så era framtida barn behöver ni inye vara oroliga för.

Läkaren hade fel, de var inte det njurfelet som dom befarade.

Dvs, ni är inte släkt"

Jag va helt stum......

Får ur mig lite svagt.....

"Vad är då den dåliga nyheten?"

"Ja Hampus hade en såkallad "hästskonjure" men de kan man leva med så de är igentligen ingen fara..."

Så du menar att Hampus hade kunnat levt idag...

Om jag inte svalt tabletten...om Jag inte mördat vårat barn!?

"Nu låter du lite väl drastisk, du har inte mördat något barn.....men ja, han hade kunnat levt, så detta är jätte bra för framtida barn"

MEN HAMPUS DÅ? RÄKNAS INTE HAN!!?

Det var ett tufft år, mådde så fruktansvärt dåligt psykiskt...

Läkaren blev anmäld, men hände direkt ingenting...

Oavsett, mitt första barn ligger nergrävd för att DU sa att han skulle dö...

Det ÄR DITT FEL....

Jag får leva med detta i resten av mitt liv....kan du?

Sen kom Jesper, tillbaka med ljust i våra liv, tätt inpå kom Wilma.

Sen blev jag gravid igen, 2009.

Väldigt oplanerat.

Men ett barn är ett barn o älskad från första stund i våran familj.

Så vi såg fram emot att vårat 4:e barn skulle komma.

Vi fick gå på täta kontroller, många ultraljud.

Allt såg toppen ut, njurarna va toppen, urinblåsan var där...

Allt var perfekt!

Tills en natt, jag vaknar av en panikkänsla.

Något är fel...

Har köpt en doppler, så man kan leta efter bebisens hjärtljud...

Jag letar o letar i ren panik.

Det är alldeles tyst...ett sus..

Jag blir iskall i kroppen.

Inte en gång till...ska jag föda ett barn till som inte lever...

Detta händer inte!

Jag väcker min man o ber honom lyssna, ser hur han blir alldeles blek...

Han ringer in till förlossningen, vi ska komma på en gång.

Vi kommer dit, får vänta länge...

Detta är natten mellan lördag o söndag.

En läkare kommer tillslut..

Han tittar o säger "ja du har rätt, bebisen är död...du får ringa på måndag morgon så du får sättas igång o få ut DET DÄR...hej då"

Jag glömmer aldrig dom orden..

Hur kan man någonsin säga så till en blivande mamma som förlorat sitt barn...

En barnmorska kommer in lite senare, o skulle "städa av rummet"

"Nämen, sitter du här.....har du fått hjälp?"

Då bröt jag ihop...

Jag föll ner i golvet o hon bar upp mig...

Berätta vad som hänt, o hon hjälper mig tills jag lugnat mig...

Hon tänker göra en anmälan på denna läkare för hans bemötande.

"Kan någon hämta dig, eller vill du vara kvar"

Hon va så mysig..

Jag ville bara hem till min man som fortfarande inte visste om detta...

Jag kör hem, skriker, skakar...gråter...

Min man ringer o ser till att jag är koncentrerad nog att köra bil.

Blir igångsatt på måndagen...o han var så fin.

Vår lilla William ❤️

Efter obduktionen visar de sig att våran helt friska pojke har blivit strypt av navelsträngen i magen...

Vår fantastiska lilla William ligger just nu hos sin storebror Hampus i en minneslund.

Året efter kom Hugo, o lyste än en gång upp våra liv.

2 barn i himlen 3 barn på jorden.

O ja, än en gång blir jag gravid.

Allt ser toppen ut, magen växer och allt är bra.

Tills sparkarna minskar, vi åker in på kontroll...

Allt ser bra ut, bebisen mår bra!

Juh mer veckorna går desto mer trygg blir jag.

Vi kan juh omöjligt förlora 3 barn.

2 barn är redan för mycket!

En vän till mig i en sorgegrupp som förlorade sitt andra barn den 11:e september skriver till mig...

Hon är knäckt, hon vet att jag förlorade 12:e september...

Så jag tröstade henne så gott jag kunde.

1 månad senare vänder de..

Den där hemska magkänslan vill inte försvinna...

Den 9oktober 2012 känner jag de sista sparkarna från bebisen...

 Vi åker in...vi får det bekräftat, vårt 3:e barn har somnat in...

Hjärtat slog inte.

Jag KRÄVER att få detta startat direkt, jag får den där tabletten o en lapp 

"Eva Bohman skall befinna sig på förlossningen kl 8.30 10:e oktober.

Ät frukost hemma"

Sen skulle jag hem...

Fick prata med någon kurator där, minns inte vad jag sa..

Men nej...jag ville inte prata med henne.

Förlossningen gick "bra"...inga konstigheter, o ännu en liten pojke föddes..Oliver.

Lika perfekt som dom andra änglapojkarna.

"Han sov bara...han va inte död...han sover!

Ni ser väll att han sover..."

Några veckor senare fick vi svar på obduktionen...

Det var inget fel på Oliver...

Han fick "diagnosen" plötslig spädbarns död (psd) i magen.

Hans hjärta har bara slutat slå...

Varför får vi aldrig veta.

Denna gång valde vi en grav, vi klarar inte detta en gång till...

Vi måste ha en egen plats att gå till.

Våra älskade pojkar.

Efter Olivers begravning så rasade jag.

Jag blev inlagd på psyk för diagnosen "förlossningspsykos"

Jag mådde fruktansvärt dålig.

Jag minns inte mycket från den tiden..

Jag minns begravningen...o jag minns att jag blev utskriven från psyk...

Låg där i flera veckor o visste varken ut eller in..

Jag har begravt 3 av mina barn.

Jag har 3 barn i livet o 3 barn på jorden.

Hur ens är detta möjligt?

Hur klarar man detta?

Det har varit många tunga år...

O man gick upp på morgonen för sina levande barns skull...

Man klarar mer än vad man tror i detta kaos.

Några månader senare fick jag veta att jag var gravid igen, hur är de ens möjligt?!

Haft preventivmedel o ändå.

Och gissa vad..

Jag var gravid med tvillingar!

Agnes o Vincent kom året efter på SAMMA DAG som Oliver föddes stilla.

Den 10:e oktober 2013.

Det var mycket blandade känslor, men försöker tänka att det var nog Oliver som ville ha det så.

Att de skulle vara nått bra på hans födelsedag.

Hugo fyller dagen innan Williams födelsedag.

Och Hampus födelsedag är 3 dagar innan min.

Livet är konstigt...

Man vet aldrig hur det kommer att börja eller sluta..

Vi lever för våra barn, våra fantastiska barn!

Alla 8, och även för nummer 9 som ligger i magen just nu.

Som beräknas komma vilken dag som helst nu...

Om jag är rädd?

Givetvis, är totalt livrädd, varje andetag jag tar tänker jag på vad som faktiskt kan hända.

Detta är våran sista i barnaskaran, o h*n har 3 skyddsänglar i himlen och 5 beskyddare på jorden.

Snart är du här... ❤️

Och vi längtar efter dig...!

Vårat liv, våran mardröm, våran verklighet...